..

tror inte jag har berättat det än, men när jag började ettan(gymnasiet) så hoppade jag runt bland massa skolor å linjer. för att tillslut komma tilbaka till min gamla skola. där gick ni vet de som man kallar "coola gänget", i min klass. jag har aldrig varit särskilt intresserad eller något att umgås med dem. anyway. jag började där. vantrivdes. hatade det. ångest varje morgon. men tillslut, på nått sätt, lärde jag känna några få nygamla vänner lite. inte mkt men ändå så att man hejade på varndra i korridorer å pratade ibland. så jag lärde mig att trivas. hittade min plats. detta var en jobbig period, men som allt annat gör så ordnade det sig. min vän S, vet om att jag haft det jobbigt å sånt. jag gillar henne. vi har roligt ihop. men allt kretsar så ofta kring henne, hennes humör, hennes vilja. you know it. idag t.ex. jag träffar henne för lunchen, "ne vi börjar nu. anna, hitta egna vänner" mitt framför hennes klasskompisar. jaja, jag vet att hon är ironiskt å skämtar lite, men ändå? "anna va med hannah" (en tjej i min klass som tillhör "balla gänget" som jag inte gillar särskilt mkt). S bara liksom, "skojade"? hon vet hur jag har mått, hon vet att jag fortfarande inte har så mkt vänner i klassen. det minsta hon kan göra är väll att låta mig åtminståne gå med henne? nej. hon bryr sig inte. varför? det berörde väll inte henne. hon påverkas inte. vem fan bryr sig om jag inte har ngn att änns äta lunch med. som också tillägger "skaffa egna vänner". på ett lite sådär skojsamt sätt. vafan? orkar jag med detta eller vadå.

man lever en gång, å vem man nu än är så är man åtminståne rätt till hyggliga vänner.
om S hade varit i min position, SJÄLVKLART hade jag hjälp lite. å fan heller hade jag sagt "skaffa nya vänner" när jag frågar om hon kan äta lunch med mig.

eller vem vet, det kanske ÄR dags för mig att skaffa nya vänner.

asshole.
 
var bara tvungen att skriva av mig..